Häromdagen var jag på en begravning på Helga Trefaldighets kyrka som är som familjekyrka för familjen som förlorade sin mamma. Kvinnan som blev begravd var långt över 90 år så hon hade haft ett bra liv med familj, vänner och resor. Jag tyckte mycket om denna kvinna och ville absolut närvara för att hedra hennes minne.
Hon var alltid så vänlig mot mig från första dagen som vi lärde känna varandra. Detta var på dagen, men på kvällarna vågar jag inte vara i området. För jag har hört så många historier om alla kungar som är begravda i Domkyrkan i Uppsala. Här delar jag med mig om en kung med stort ego som också är begraven här. Domkyrkan är en del av svenska kyrkan och det är här man har kyrkomötet varje år med kungen närvarande.
Jag själv är både döpt och konfirmerad i Domkyrkan.
Gustav Adolf kung av Sverige får ingen ro
När skymningen faller över Uppsala och höstlöven virvlar i Odinslunds parker, händer det att de som går förbi obelisken känner en kylig vind svepa över platsen – trots att träden står stilla. Det sägs att obelisken inte bara är ett monument över historien, utan också ett nav för en gammal kunglig själ, en kung som vilar i Uppsala domkyrka och inte har fått den respekt han anser sig förtjäna. Läs även när kronprinsessan besökte Pumphuset och arvtagen som drunknade där än hemsöker platsen. Ta del av Johan Skytte som spökar på Skytteanum i Uppsala.
Kungen som vakar över sin glömda ära (höjden av stort ego)
Den kung som vakar här är Gustav II Adolf, stormaktskungens ande, begravd i domkyrkan. Legenden säger att han inte kan finna ro, för obelisken i Odinslund, som restes i hans ära, bär namn och hyllningar till andra kungar – främst Karl XIV Johan, som i livet beslöt om dess uppförande.
-
Kungen vill ha sitt namn ristad på stenen.
-
Varje natt vandrar hans skepnad mellan domkyrkan och obelisken.
-
Han syns ibland som en siluett i granitens sken, med fotsätt som ekar mellan alléerna.
Gustav II Adolf vill inte bara att man minns honom – han vill att historien ska erkänna hans rättmätiga plats, utan att andra kungaöden tar hans ära.
Den hemliga orsaken till att obelisken står i Uppsala
Få känner till sanningen: obelisken var ursprungligen avsedd för ett slottsprojekt i Stockholm, där den skulle hedra kungen och samtidigt smälta in bland de kungliga monumenten. Men under nattliga rådslag i de kungliga salarna, sägs det att Gustav II Adolfs ande själv viskade till de ansvariga i drömmar och mardrömmar. Han ville inte att någon annan kung skulle knytas till hans minne på Stockholms gator.
-
Obelisken skulle därför “flyttas” till Uppsala, där han själv vilar.
-
Där kan ingen annan kungaätt rista sitt namn på hans sten.
-
Och endast de som verkligen respekterar honom får känna historiens tunga närvaro kring granitens topp.
Det sägs att arkitekten Louis Jean Desprez, som ritade obelisken, ofta vaknade kallsvettig mitt i natten, övertygad om att någon stod och såg honom medan han skissade.
Nätter vid Obelisken
De som har varit nära obelisken på sena kvällar beskriver märkliga fenomen:
-
Skuggor som rör sig utan ljuskälla
-
En svag doft av tjära och granit i luften
-
Ljudet av hästhovar på den tomma alléen
Och ibland, på de allra mörkaste nätterna, kan man se honom: Gustav II Adolfs skepnad, klädd i sin stormaktsutrustning, gå fram till obelisken och knacka försiktigt på stenen med sitt svärd. Det sägs att han försöker rätta historiens namn, för att ingen annan ska stå i hans skugga.
Varför obelisken måste stå i Uppsala
Det finns en annan hemlighet som få känner till. Den granit som utgör obelisken är inte vilken sten som helst – den är hämtad från ett sällsynt stenbrott som ansågs heligt redan under medeltiden. Att placera den i Stockholm hade riskerat att kungen inte kunde vila i fred, men i Uppsala, nära hans grav i domkyrkan, kunde stenen “binda” hans ande till sin rättmätiga plats.
Och än idag säger vissa att:
Om man står tyst vid obelisken vid midnatt, och viskar Gustav II Adolfs namn, känner man en stark närvaro. Man kan nästan höra honom säga: “Här ska mitt namn leva – och ingen annan.”
Obelisken i Odinslund är inte bara ett monument. Den är en vakt för ett kungligt arv och en plats där historiens osynliga krafter fortfarande är levande.
-
Den bär på Gustav II Adolfs vrede och stolthet.
-
Den visar att även granit kan väcka minnen.
-
Och den påminner alla som passerar om att vissa monument aldrig helt kan lämnas i fred, särskilt när en stormaktkung själv vakar över dem.
Mitt i hjärtat av Uppsala, i den stillsamma och historiskt laddade parken Odinslund, reser sig en imponerande granitobelisk. Den står där som en tyst men kraftfull påminnelse om Sveriges historia, akademiska traditioner och kungliga arv. Obelisken är inte bara ett monument – den är en symbol för minne, identitet och kontinuitet i en av Sveriges mest historiska miljöer.
Ett monument till minne av en kung
Obelisken restes år 1832 på initiativ av kung Karl XIV Johan för att hedra Gustav II Adolf, en av Sveriges mest betydelsefulla regenter. Monumentet markerar 200-årsminnet av kungens död 1632, ett datum som haft stor betydelse i svensk historia.
Inskriptionen på obelisken visar tydligt dess syfte. Att ära Gustav II Adolf “i svenska folkets namn”. Den står därmed inte bara som ett kungligt minnesmärke, utan också som ett uttryck för nationell stolthet.
Arkitektur och ursprung
Obelisken ritades av den franske arkitekten Louis Jean Desprez, som var verksam i Sverige under slutet av 1700-talet.
Intressant nog tyder historiska uppgifter på att obelisken inte ursprungligen var tänkt för Uppsala. Den ska ha varit avsedd för ett slottsprojekt i Stockholmstrakten, men av olika skäl blev den aldrig uppförd där. Istället fick den en ny plats i Uppsala – där den idag känns helt självklar.
Tillverkad i granit och med sin klassiska, antikinspirerade form knyter den an till europeiska monumenttraditioner, där obelisken symboliserar styrka, minne och evighet.
Odinslund – en historisk promenadplats
Obelisken står i Odinslund, som är en av Uppsalas äldsta parker och promenadstråk. Redan på 1700-talet började området ta form. Bland annat genom initiativ kopplade till Carl von Linné.
År 1832 – samma år som obelisken reste då såg man en utveckling av Odinslund till en offentlig promenadplats. Kombinationen av allé, grönska och historiska byggnader skapade en miljö där både studenter och stadsbor kunde promenera här.
Runt obelisken hittar man flera viktiga byggnader:
-
Helga Trefaldighets kyrka
-
Ärkebiskopsgården
Det gör platsen till ett unikt möte mellan religion, akademi och historia.
🎓 En levande tradition i studentstaden
Obelisken är inte bara ett historiskt monument – den är också en levande del av Uppsalas traditioner. Varje år den 6 november, på Gustav II Adolfs dödsdag, samlas studenter och akademiska sällskap vid obelisken för att hedra kungens minne. I Uppsala så brukar man också denna dag servera Gustav Adolfs bakelser. I närheten har du tex både Guntherska konditori och Ofandahls konditori som serverar denna bakverk.
Ceremonin inkluderar:
-
Processioner genom staden
-
Tal och sång
-
Akademiska traditioner
Detta visar hur obelisken fortfarande spelar en aktiv roll i stadens kulturella liv.
En symbol för Uppsala
Obelisken i Odinslund är mer än bara sten och historia – den är en symbol för Uppsala som stad. Den representerar:
-
Sveriges stormaktstid
-
Universitetets betydelse
-
Stadens koppling till kunglig och nationell historia
Den står mitt i en miljö där historiens lager är tydligt synliga – från medeltida kyrkor till 1800-talets stadsplanering.
Vad har vi lärt oss?
Obelisken i Odinslund, nära Uppsala domkyrka, är ett av Uppsalas mest betydelsefulla monument. Rest 1832 till minne av Gustav II Adolf och ritad av Louis Jean Desprez, bär den på en rik historia som sträcker sig över sekler.
Den är:
-
Ett historiskt minnesmärke
-
En central del av stadens parkmiljö
-
En levande plats för traditioner och ceremonier
I en stad fylld av historia fungerar obelisken som en stillsam men kraftfull påminnelse om det förflutna och dess fortsatta betydelse i nutiden.
Lämna ett svar