Det började som en viskning.

Inte ett ljud man riktigt hörde, utan mer en känsla – som om någon stod bakom dig när du var ensam i korridoren. På Vaksalaskolan gick ryktena i vågor. Vissa elever sa att de sett en flicka i de gamla delarna av byggnaden. Andra skrattade bort det. Men några… några slutade gå ensamma till toaletten.

Elise var en av dem som inte skrattade.

Hon var van vid att vara ensam. I klassrummet satt hon längst bak. På rasterna stod hon vid staketet och pillade på sin mobil utan att egentligen titta på något. De andra eleverna hade sina grupper, sina skratt, sina hemligheter. Elise hade tystnaden.

Det var en kall höstdag som hon såg flickan första gången.

Elise satt på en bänk nära skolgårdens kant, där asfalten mötte gräset. Löven blåste runt hennes skor. Då satte sig någon bredvid henne.

“Varför sitter du ensam?”

Elise ryckte till och tittade upp. Flickan som satt där såg ut som vem som helst. Långt mörkt hår, blek hud, och kläder som såg… lite gamla ut, som om de inte riktigt följde tiden.

“Jag… brukar göra det,” svarade Elise försiktigt.

Flickan log svagt.
“Jag också.”

De satt tysta en stund. Det var inte en obekväm tystnad. För första gången på länge kände Elise att hon inte behövde säga något.

“Jag heter Elise,” sa hon till slut.

Flickan dröjde en sekund innan hon svarade.
“Jag vet.”

Elise rynkade pannan. “Vad heter du?”

Flickan tittade bort mot skolbyggnaden.
“…Sara.”

Efter det började de ses varje dag.


Sara dök alltid upp när Elise var ensam. På rasterna satt de tillsammans. Ibland gick de runt skolgården, ibland satt de bakom gympasalen där ingen annan brukade vara.

Det märkliga var att ingen annan verkade lägga märke till Sara.

En gång när Elise skrattade åt något Sara sagt, kom en grupp tjejer förbi och stirrade.

“Vem pratar du med?” frågade en av dem.

Elise pekade bredvid sig.
“Med henne.”

Tjejerna såg förvirrade ut.
“Du är ju helt själv.”

Elise skrattade nervöst. “Sluta, hon sitter ju här.”

Men när hon vände sig om… stod Sara några meter bort istället, lutad mot väggen.

Som om hon inte hade suttit där alls.

Efter det slutade Elise bry sig om vad andra sa. Hon visste vad hon såg. Och Sara var den enda som verkligen såg henne tillbaka.


De började dela hemligheter.

Elise berättade om hur det kändes att alltid vara utanför. Hur det var att aldrig bli vald i grupparbeten, aldrig bli inbjuden.

Sara lyssnade. Alltid.

“De gjorde likadant mot mig,” sa hon en gång.

“Elaka?” frågade Elise.

Sara nickade långsamt.
“De låste ute mig. Låtsades att jag inte fanns.”

“Men du finns ju,” sa Elise.

Sara log… men det var något sorgset i det.

“Ja. Nu gör jag det.”


Det var något mer också.

Sara ville aldrig gå in i vissa delar av skolan. Särskilt inte ner mot källaren.

“Vi går inte dit,” sa hon bestämt en gång när Elise föreslog det.

“Varför inte?”

Sara blev tyst.
“Jag tycker inte om det där nere.”

Och det var något i hennes röst som fick Elise att inte fråga mer.


Dagarna gick. För första gången längtade Elise till skolan.

Och så kom dagen för skolfotot.

Alla klasser samlades i aulan. Elever ställde sig i rader. Fotografer ropade instruktioner.

Elise stod lite åt sidan och letade med blicken.

Där.

Sara stod längst bak, halvt i skuggan. Hon vinkade svagt.

Elise log stort.
“Kom, ställ dig bredvid mig!” viskade hon.

Sara skakade på huvudet.
“Jag står här. Det är bättre.”

Fotografen ropade:
“Alla tittar hit! Och le!”

Elise sneglade mot Sara en sista gång. Hon stod där. Hon var där.

Klick.


Senare samma dag satt Elise hemma vid köksbordet.

Fotot låg framför henne.

“Visa då,” sa hennes mamma.

Elise pekade.
“Där är jag… och där är Sara.”

Men när hennes finger nådde platsen bredvid henne…

var det tomt.

Det var ingen som stod där.

Ingen skugga. Ingen suddig figur.

Bara ett tomrum.

“Men… hon stod ju där,” viskade Elise.

Hennes mamma log försiktigt.
“Du kanske såg fel, älskling.”

Men Elise visste.

Hon hade inte sett fel.


Nästa dag var Sara borta.

Elise letade överallt. På skolgården. Bakom gympasalen. I korridorerna.

“Inte igen…” mumlade hon.

Dagar blev till veckor.

Och Elise var ensam igen.


Men ibland…

när skolan var nästan tom…

såg hon henne.

En skymt i slutet av korridoren. En figur som försvann runt ett hörn.

“Sara!” ropade Elise och sprang efter.

Men hon var alltid precis för långt bort.

Tills en dag.


Elise följde henne hela vägen ner.

Ner mot källaren.

Dörren stod på glänt.

Hjärtat slog hårt när hon öppnade den.

Där inne stod Sara.

“Varför försvann du?” flämtade Elise. “Varför är du aldrig där längre?”

Sara vände sig långsamt om.

Den här gången log hon inte.

“Du såg,” sa hon.

“På bilden…”

Elise nickade.
“Du var inte där.”

“Jag kan inte vara där,” viskade Sara.

“Varför?”

Tystnad.

Sen pekade Sara mot ett hörn av rummet.

“Elise… de låste in mig här.”

Elise kände hur luften blev kall.

“Vad menar du?”

“De andra barnen,” sa Sara. “De tyckte jag var konstig. De sa att ingen skulle sakna mig.”

Hennes röst darrade.

“En dag… låste de dörren. Jag skrek. Jag bankade. Men ingen hörde.”

Elise tog ett steg bakåt.

“…vad hände sen?”

Sara såg ner på sina händer.

“De hittade mig för sent.”

Tårar rann nerför hennes kinder.

“Nu kan jag inte gå härifrån.”

“Elise…” viskade hon. “Jag var också ensam.”

Elise började gråta.

“Du är inte ensam nu.”

Sara log svagt igen.

“Jag vet. Inte när du ser mig.”


Efter den dagen såg Elise henne oftare.

Men aldrig nära.

Alltid på avstånd.

I korridorer. På skolgården. Vid fönstren.

Och varje gång sprang Elise efter henne.

“Sara! Vänta!”

Men hon hann aldrig ifatt.


Ibland, när vinden drog genom skolgården och löven virvlade runt, kunde Elise svära på att hon hörde en röst.

En viskning.

“Jag är här.”

Och även om ingen annan såg henne…

visste Elise att hon aldrig riktigt var ensam igen.

Detta är vad som sker när man fryser ut barn och mobbing inte stoppas. Lärarna har ansvaret över att inga barn ska känna sig utfrysta. Som vuxen människa ser man när barn är elaka eller fryser ut andra. Det är lärarnas ansvar och de lärare som inte klarar av detta ska söka ett annat jobb.

Bild: Vaksalaskolan år 1935 från stiftelsen Upplandsmuseet. Skolklass med flickor födda 1922. Fotografiet är taget på vårterminen i årskurs sex. I översta raden som fyra från vänster står Inga-Britt Hedberg (1922 – 2003, gift Pettersson). Lärarinnan heter Rydén. Den flicka som kallar sig för Sara är hon längst ned till vänster. Egentligen heter hon något annat, men flickan som började leka med henne kallade henne för Elise. Detta är på Vaksalatorg i Uppsala och jag kan se skolan från mitt fönster.

 

 

Vaksalaskolan är en av Uppsalas mest välkända skolor och har en historia som speglar stadens utveckling från äldre utbildningstraditioner till dagens moderna skolväsende. Skolan ligger centralt i staden och har under lång tid varit en viktig plats för utbildning, gemenskap och lokal identitet. Skolan har samma vackra gröna färg som den skolan Sarah går i filmen ”Den lilla prinsessan”.

Väderkvarnsgatan stavades på den tiden Wäderqvarnsgatan. Det är exakt där han stå på bilden mitt emot har ni Vaksalatorg.
Väderkvarnsgatan stavades på den tiden Wäderqvarnsgatan. Det är exakt där han stå på bilden mitt emot har ni Vaksalatorg.

Historiskt sett har området kring Vaksala haft betydelse långt innan själva skolbyggnaden blev uppförd. Namnet “Vaksala” kommer från den närliggande Vaksala kyrka. Som är en medeltida kyrka som vittnar om att området varit bebott och organiserat sedan mycket lång tid tillbaka. Under 1800-talet och början av 1900-talet växte Uppsala snabbt. Samt att behovet av fler skolor ökade i takt med befolkningen.

Vaksalaskolan uppförde man under 1900-talets första hälft. Det var en tid då Sverige satsade stort på folkbildning och tillgång till utbildning för alla. Skolbyggnader från denna period var dessutom präglad av gedigen arkitektur med fokus på funktion, ljusinsläpp och hållbarhet. Något som även kännetecknar Vaksalaskolan. Den var från början en folkskola, vilket innebar att den erbjöd grundläggande utbildning för barn i närområdet, oavsett bakgrund.

Under efterkrigstiden, särskilt efter reformerna på 1960-talet när den svenska grundskolan blev införd. Då blev skolans roll förändrad. Den gick från att vara en traditionell folkskola till att bli en del av det enhetliga grundskolesystemet. Detta innebar nya läroplaner, större fokus på jämlikhet och en bredare syn på utbildning där både teoretiska och praktiska ämnen fick utrymme.

Renoverade lokaler

Genom åren har Vaksalaskolan anpassats efter samhällets förändringar. Lokaler har renoverats, undervisningsmetoder har dessutom blivit mer moderna och tekniken har fått en allt större plats i klassrummen. Samtidigt har skolan behållit mycket av sin ursprungliga karaktär, vilket gör att man dessutom fortfarande upplever den som en historiskt förankrad miljö mitt i en växande stad.

En viktig aspekt av Vaksalaskolans historia är dess roll i lokalsamhället. Skolan har inte bara varit en plats för undervisning utan också en mötespunkt för generationer av Uppsalabor. Många familjer i området har haft flera generationer som gått där, vilket skapar en stark känsla av kontinuitet och tillhörighet.

All kultur och all religion är heligt

I dag är Vaksalaskolan en modern grundskola som speglar det mångkulturella och dynamiska samhälle som Uppsala har blivit. Elever från olika bakgrunder möter varandra här. Skolan värnar om mångfald och har respekt för alla etniciteter och religioner. Är man en god människa och god kristen så respekterar man även andra människors tro. Att driva häxjakt på människor pga av tro eller land är något som Jesus själv inte hade velat. Människor måste tänka tillbaka till hur Jesus levde och agerade. Jesus sa inte att man skulle vara rasist eller anklaga en folkgrupp för något.

De människor som bedriver rasism och nazism är inte kristna och ska inte kalla sig för kristna. Jesus hade verkligen tänkt ”förlåt rasister och pedofiler för de vet inte vad de gör”. Valet är ditt om du vill tillhöra kategorin pedofil och rasist för det är samma synd i Jesus ögon. Glöm inte alla människor oavsett bakgrund och etnicitet ska dömas lika inför lagen. Tror ni att Jesus dömde folk efter vilken ras de tillhörde? Jorden tillhör oss alla och den lånar vi av våra barn och har ärvt av våra föräldrar. Gränser och politik är människans eget påfund.

Värdegrundsfrågor viktigt på skolan

Samt skolan arbetar aktivt med värdegrundsfrågor, inkludering och framtidsinriktat lärande. Samtidigt lever historien kvar i väggarna – från de tidiga åren som folkskola till dagens digitala klassrum.

Alltså är Vaksalaskolan mer än bara en skola. Den är en del av Uppsalas historia och ett exempel på hur utbildning utvecklats i Sverige över tid. Från sina rötter i det äldre skolsystemet till sin roll i dagens moderna samhälle fortsätter den att vara en viktig institution för lärande och gemenskap.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *