Gillbergska Barnhemmet i Uppsala – historia, barnens liv och berättelserna om spöket
I centrala Uppsala finns många byggnader med lång historia och en av de mest fascinerande är Gillbergska Barnhemmet. Under lång tid var detta en plats där barn utan föräldrar eller med mycket svåra familjeförhållanden fick ett hem. Samtidigt har byggnaden genom åren fått ett rykte om sig att bära på hemligheter. Samt även på en märklig spökhistoria. Gillberska är väldigt nära Borgenskapets hus där Rotary i Uppsala förut höll till.
Berättelserna om barnhemmet handlar inte bara om social historia och välgörenhet. Utan också om människors livsöden, hemliga familjehistorier och mystiska berättelser som fortfarande cirkulerar i Uppsala. Längre ned i texten kan ni läsa allt om själva byggnaden och historik kring Gillbergska.
Barnhemmet och dess historia
Gillbergska barnhemmet blev grundad genom donationer från privatpersoner och filantroper som ville hjälpa utsatta barn i Uppsala. Under 1800- och tidigt 1900-tal var barnhem en viktig del av det sociala skyddsnätet. Många barn hade förlorat sina föräldrar genom sjukdom, fattigdom eller andra svåra omständigheter.
Barnhemmet tog emot pojkar och flickor som behövde:
-
mat och tak över huvudet
-
skolgång
-
disciplin och uppfostran
-
en möjlighet till ett bättre liv
Livet på barnhem kunde dock vara hårt. Barnen levde efter strikta regler och rutiner. Dagarna bestod ofta av skola, arbete och gemensamma aktiviteter. Samtidigt hade man där också en stark gemenskap mellan barnen, som ofta blev varandras närmaste familj.
Många av de barn som växte upp där kom senare att leva helt vanliga liv i Uppsala eller på andra platser i Sverige.
Den hemliga kungliga historien
Bland de berättelser som genom åren har kopplats till Gillbergska barnhemmet finns en särskilt märklig historia. Den handlar om ett barn som enligt vissa uppgifter egentligen hade kunglig börd.
Historien säger att barnet var en oäkting, alltså född utanför äktenskapet och därför aldrig kunde bli erkänd officiellt. Barnet ska enligt berättelsen ha varit halvbror till de svenska prinsarna:
-
Bertil, Duke of Halland. Detta barn såg identisk ut som prins Bertil när han kom upp i samma ålder.
-
Sigvard Bernadotte
- Carl Johan Bernadotte
- Ingrid av Danmark
- Gustaf Adolf kung av Sverige
Det skulle i så fall innebära en koppling till den svenska kungafamiljen under tiden då Gustaf VI Adolf ännu var kronprins.
Enligt historien blev barnet bortadopterat kort efter födseln och placerades på Gillbergska barnhemmet i Uppsala. Officiellt betraktade man barnet som vilket barnhemsbarn som helst. Inga dokument ska ha gett honom någon bekräftelse på sitt ursprung. Innan mamman lämnade in honom sa hon gång på gång ”glöm inte att du har kungligt blod”.
Ett långt liv i anonymitet
Barnet växte upp och levde sedan ett långt liv i Uppsala. Han ska enligt uppgifter ha bott större delen av sitt vuxna liv på adressen:
Dragarbrunnsgatan 17–19
Även i slutet av sitt liv ska han fortfarande ha varit skriven där och så sent som 1994 vet man att han var folkbokförd på adressen.
Trots ryktena och berättelserna fick han aldrig något officiellt bevis på sin kungliga bakgrund. För de flesta människor i staden var han bara en äldre man som levde ett stillsamt liv.
Han blev över 90 år gammal och tog enligt dem som kände honom sin hemlighet med sig i graven.
Spökhistorien
Men det märkligaste i berättelsen är att det inte är denne man som sägs spöka.
Istället handlar spökhistorien om ett annat barn från barnhemmet.
Enligt sägnen fanns det ett barn som kände till sanningen om den hemliga bakgrunden. Det barnet ska ha förstått att en av pojkarna på barnhemmet egentligen hade en helt annan härkomst än de andra.
Vissa berättelser säger att detta barn:
-
hade hört vuxna viska om saken
-
hade sett dokument eller brev
-
eller helt enkelt fått reda på hemligheten genom personalen
Detta barn ska enligt sägnen ha dött ungt. Samt det är just detta barn som sägs finnas kvar som ett spöke i byggnaden. Enligt vissa så har detta barn blivit förgiftad för att man ville ha bort vittnen som visste för mycket.
Vittnesmål om det mystiska barnet
Personer som arbetat eller vistats i byggnaden under senare tid har ibland berättat om märkliga upplevelser.
Bland annat nämns:
-
ljud av fotsteg i korridorerna
-
dörrar som öppnas eller stängs
-
känslan av att någon springer förbi
I vissa berättelser säger människor att de sett en skymt av ett barn i korridorerna.
Barnet beskrivs ofta som:
-
tyst
-
nyfiket
-
ibland stående i ett hörn eller vid en dörr
En del tolkar det som att barnet fortfarande vaktar hemligheten om den kungliga bakgrunden.
Historia eller legend?
Det är svårt att veta vad som är sant och vad som är legend i denna historia. Uppsala är en stad med mycket lång historia och många gamla byggnader har med tiden fått sina egna berättelser och myter.
Gillbergska barnhemmet är inget undantag. Kombinationen av:
-
barnens dramatiska livsöden
-
rykten om kunglig bakgrund
-
och en gammal byggnad med många minnen
har gjort att historierna fortsatt att leva vidare.
En plats full av minnen
Oavsett om man tror på spökhistorien eller inte är Gillbergska barnhemmet en plats som bär på många berättelser om människors liv.
Här levde generationer av barn som:
-
saknade familj
-
försökte skapa en framtid
-
och ibland bar på hemligheter som aldrig helt avslöjades.
Kanske är det just därför som berättelserna fortfarande fascinerar. De påminner om att bakom varje gammal byggnad finns historier om riktiga människor – deras drömmar, deras sorger och ibland deras hemligheter.
Detta innebär dessutom att någonstans i skuggorna av det gamla barnhemmet sägs ett barn fortfarande finnas kvar, som om det ännu vakar över den hemlighet som aldrig fick berättas.
Spöket besöker äldre som är på väg att gå bort på ålderdomshemmet Gillberska
Spöket, det lilla barnet som en gång bar på hemligheten om den bortadopterade pojkens kungliga bakgrund, har i åratal vandrat genom de gamla korridorerna på Gillbergska, nu ett äldreboende. Men det är inte en skrämmande närvaro. Det är snarare en nyfiken och envis själ som söker förståelse.
Personal och boende har berättat om små tecken: böcker som faller från hyllor, dörrar som öppnas till rum som annars är låsta, och fotsteg som följer någon i korridoren bara för att försvinna när man vänder sig om. De äldre som närmar sig livets slut har ibland sett pojken stå vid sina sängar, ibland tyst sittande på golvet i skuggan av ett fönster.
Det sägs att spöket försöker kommunicera genom symboler. Samt även genom föremål som påminner om barnhemmet eller platsen där hemligheten började. En gammal docka, en sliten bok, en liten leksaksvagn. Som alltid placerad på ett sätt som väcker minnen eller frågor hos de som ser den. De som lagt märke till dessa saker börjar ofta tänka tillbaka på byggnadens historia och undrar vilka barn som en gång bodde där och vilka hemligheter de kan ha burit på.
Det lilla spöket verkar också känna av vem som är mottaglig för sanningen. När någon äldre person på boendet närmar sig livets slut kan spöket ibland stå närmare, som om det vill ge dem en sista chans att förstå, att minnas. Det är som om spöket säger: “Jag vet något som måste berättas, någon måste förstå vem han egentligen var.”
Flera av de som upplevt dessa stunder beskriver en känsla av frid snarare än rädsla. Det är som om spöket vill avslöja hemligheten, men bara till dem som är redo att se den med förståelse och respekt.
Rykten säger att de som varit nära spöket efteråt har blivit inspirerade att forska i barnhemmets historia. De har gått till arkiv, tittat i gamla register och läst dokument som en gång var gömda. Och ibland hittar de små ledtrådar som pekar mot den kungliga kopplingen – brev, folkbokföringsanteckningar eller berättelser från gamla barnhemsbarn.
Det lilla spöket är alltså inte bara en legend; i folks berättelser fungerar det som en väktare av sanningen, en länk mellan det förflutna och nuet, som påminner oss om att vissa historier aldrig riktigt dör. Det väntar på den dag då någon kan avslöja sanningen – inte med skräck eller sensationalism, utan med respekt och förståelse för det liv som barnet aldrig fick leva fullt ut.
Mysteriet växer fram
När nya personalmedlemmar började arbeta på det gamla Gillbergska barnhemmet, nu äldreboende, märkte de snart små, märkliga tecken. Det började med enkla saker: en liten docka som flyttats från ett hyllplan, fotsteg som hördes i korridorer som låg tomma på natten, och mjuka viskningar som tycktes komma från ingenting.
Men det var Anna, en sjuksköterska som nyligen börjat på boendet, som först riktigt uppmärksammade mönstret. Hon hade ett nära förhållande till de äldre på boendet och var ofta hos dem under deras sista dagar. Det var då hon började se pojken – det lilla spöket – stå vid sängarna hos de som låg i livets slutskede. Han såg alltid samma ålder ut, ungefär tio–tolv år, med nyfiken blick och mjuka, gamla kläder.
Till en början trodde Anna att det var hennes fantasi, men när flera kollegor började rapportera liknande observationer, insåg hon att något faktiskt verkade pågå. Spöket visade sig alltid i samband med minnen, brev eller gamla föremål – ibland placerade han saker på skrivbord eller nattduksbord som påminde om barnhemmet.
Det som verkligen väckte Annas nyfikenhet var ett gammalt, handskrivet brev hon hittade på vinden, instucket mellan några böcker från 1940-talet. Brevet var från en personal på barnhemmet och nämnde ett barn som “inte riktigt hörde hemma här, men som ingen fick prata om”. Anna kände genast att detta kunde vara ledtråden som spöket försökte visa.
Spökets ledtrådar
Spöket verkade vilja guida Anna, men på sitt eget sätt – subtilt och försiktigt. Varje gång hon hittade något nytt:
-
låg en liten leksak på en hylla som inte brukade finnas där
-
var ett foto på ett barn placerat med blicken mot ett särskilt rum
-
hördes en viskning som pekade mot gamla arkiv
Pojken verkade vilja visa vem han egentligen var och vem den bortadopterade pojken på Dragarbrunnsgatan egentligen var. Det var som om han sa: “Titta här, titta noga. Här finns ledtrådar.”
Anna började dokumentera allt. Hon fotograferade saker, skrev ner fotstegens mönster och noterade när spöket syntes. Ju mer hon följde spåren, desto tydligare blev bilden av ett barn med en hemlighet som ingen tidigare fått veta.
Den första pusselbiten
En dag hittade Anna ett gammalt registerkort i arkivet, bokfört 1994, som nämnde den pojke som vuxit upp på Dragarbrunnsgatan 17–19. Han var inte bara ett vanligt barnhemsbarn – han hade en hemlig koppling till kungafamiljen. Informationen var dock ofullständig och kodad på ett sätt som inte avslöjade allt.
Det var då Anna insåg att spöket inte bara ville synas – han ville avslöja sanningen, men på ett sätt som skulle respektera både det förflutna och de levande. Spöket visade henne vart hon skulle leta, när hon skulle lyssna och vad hon skulle dokumentera.
Sanningens väg
Anna började nu kontakta Riksarkivet och Uppsala stadsarkiv, där hon fick tillgång till gamla kyrkböcker, adoptionregister och barnhemsjournaler. När hon kombinerade dessa dokument med spökets ledtrådar började pusslet falla på plats.
Det lilla barnet hade vuxit upp med vetskapen om hemligheten. Hans spöke verkade nästan som en väktare av minnet, en som försiktigt visade att vissa historier måste berättas. Och för varje arkivdokument, brev och vittnesmål som Anna hittade, kände hon spökets närvaro närmare – som om pojken var lättad över att någon äntligen förstod.
Sanningen avslöjas
Efter månader av research började Anna förstå hela bilden. De gamla arkiven, barnhemsjournalerna och de små ledtrådar som spöket lämnat bakom sig visade att den pojke som vuxit upp på Dragarbrunnsgatan verkligen haft kunglig börd – en hemlighet som han själv aldrig fått bekräftelse på under sin livstid. Han var, som sagts, halvbror till prinsarna Bertil och Sigvard, men eftersom han var oäkta hade han aldrig kunnat erkännas officiellt.
Spöket, det lilla barnet från barnhemmet, hade burit på denna hemlighet under hela sin korta livstid, men nu verkade han äntligen kunna ge ledtrådar till någon som kunde förstå.
Anna märkte att ju mer hon dokumenterade, desto tydligare blev spökets närvaro. Det lilla barnet verkade lugnare, ibland stående stilla i korridoren som om han nickade. Och varje gång Anna hittade ett nytt dokument eller föremål som pekade mot den bortadopterade pojkens verkliga bakgrund, kändes det som om spöket visade sin uppskattning, nästan som om han ville säga: “Nu, äntligen, någon förstår.”
Symboler och små tecken
Spöket använde inte ord – det hade aldrig kunnat tala om sanningen direkt. Istället kommunicerade han genom symboler och handlingar:
-
Föremål på särskilda platser: En liten leksak placerad vid ett arkivskåp, ett gammalt foto lutat mot en bokhylla.
-
Fotspår som ledde: Anna märkte att små fotsteg ofta ledde henne till rum eller lådor som innehöll avgörande dokument.
-
Närvaro vid avgörande ögonblick: När Anna närmade sig en viktig ledtråd såg hon alltid spöket – ibland stirrande mot dokumentet, ibland nickande, som om han bekräftade att hon var på rätt spår.
Det var som om pojken ville att sanningen skulle komma fram, men på ett respektfullt sätt, utan att skrämma eller chocka de levande.
Äntligen förståelse
När Anna lyckades pussla ihop hela historien – den bortadopterade pojkens verkliga härkomst, hans koppling till den svenska kungafamiljen och barnhemmets roll i hans liv – kände hon nästan en fysisk närvaro i korridoren. Spöket stod tyst i ett hörn, men det var tydligt att barnet kände lättnad.
Det var som om han sagt: “Nu vet någon, nu bär någon på sanningen åt mig.” Den gamla hemligheten, som funnits i byggnaden i decennier, var äntligen erkänd, åtminstone i historien och arkiven.
Spöket som väktare
Efter detta verkade spökets närvaro förändras. Flera av de boende på äldreboendet som tidigare sett honom rapporterade att de inte längre kände samma oro eller nyfikenhet när pojken visade sig. Han syntes fortfarande, men nu som en fridfull väktare av minnet – ett litet barn som försäkrar att historien aldrig glöms.
Anna fortsatte att dokumentera och dela sin forskning med lokala historiker. Hon insåg att det lilla barnet, som i livet burit på en hemlighet som aldrig fick sägas, nu hade fått sin röst igen – tack vare ledtrådar, spökliga tecken och en dedikerad människa som vågade lyssna.
Och kanske, när någon nästa gång går genom korridorerna på det gamla barnhemmet, kommer de känna samma närvaro – ett barn som fortfarande vakar över sin hemlighet och försiktigt viskar till den som vill förstå: “Sanningen finns här. Bara se och lyssna noga.”
Gillbergska Barnhemmet i Uppsala
Gillbergska barnhemmet är en historisk byggnad i Uppsala som tidigare användes som barnhem och i dag har fått nytt liv som skolbyggnad.
Historia
År 1843 bildades en barnfond med syftet att samla in pengar till ett barnhem. Initiativet kopplades till 25-årsdagen av konung Karl XIV Johans kröning. En betydande gåva kom från Gabriel Wilhelm Gillberg, som testamenterade en stor del av sin förmögenhet till fonden innan han avled 1890.
Fonden utvecklades 1885 till Gillbergska Barnhusinrättningen, och samma år invigdes barnhemmet. År 1926 köptes en tomt på Sysslomansgatan 37–39 i Uppsala och 1928–1929 uppförde man en ny byggnad för barnhemmet, ritad av Victor Holmgren.
Barn som placerades på Gillbergska barnhemmet var oftast mycket unga. Många kom från familjer som saknade ekonomiska eller sociala resurser för att kunna ta hand om dem. Från slutet av 1940-talet började landstinget bidra till driften av barnhemmet.
Med tiden minskade behovet av traditionella barnhem, samtidigt som efterfrågan på daghem ökade. Eftersom sådana verksamheter skulle bekostas av kommunen ansågs det att fortsatta satsningar på daghemsliknande verksamhet kunde strida mot Gillbergs ursprungliga vilja. Barnhemmet fortsatte dock sin verksamhet fram till 1983.
Stiftelsen och dess ändamål
År 1986 ansökte styrelsen om permutation, vilket beviljades 1987. Stiftelsens nya ändamål formulerades som:
”Stiftelsen skall ha till ändamål att genom kontanta bidrag främja vård och fostran av behövande barn. Dessa bidrag skall i första hand avse mottagare med hemvist i vad som före kommunsammanslagningen 1971 kallades Uppsala stad, i andra hand Uppsala kommun. Bidrag till forskning inom barnavård och barnsjukvård kan också komma i fråga.”
År 1989 sålde stiftelsen byggnaden på Sysslomansgatan 37–39 till Borgerskapet i Uppsala.
Ny verksamhet
Hösten 2022 startade Amerikanska Gymnasiet, en fristående gymnasieskola, sin verksamhet i de historiska lokalerna. På så sätt har byggnaden fortsatt sin långa tradition av att vara en plats för barn och ungdomar, men i en ny form.
I dag är detta ett ålderdomshem som jag besökte någon gång runt 2011-2012 för att göra en spökvandring. Många påstod att ett av rummen kunde man knappt gå in i för det var så otäckt. Man hör barn gråta fast att det i dag inte ens är ett barnhem. Rykten går om att barnen blev dåligt behandlade.
Lämna ett svar