Reginateatern – historia, byggnad och namnets ursprung
Reginateatern i Uppsala är idag en av stadens mest levande kulturscener, men bakom den moderna verksamheten döljer sig en lång och fascinerande historia som sträcker sig över ett sekel. Byggnaden har genomgått flera transformationer – från biograf till teaterscen – och speglar samtidigt förändringar i både stadens kultur och samhälle.
Byggnaden – från modern biograf till kulturarv
Själva huset uppfördes år 1925 och ritades av stadsarkitekten Gunnar Leche. Som en av de mest inflytelserika arkitekterna i Uppsala under 1900-talet. Hos oss kan du ta del av kultur och natur samt märkliga spökhistorier som har skett i Uppsala.
När byggnaden stod färdig var den modern för sin tid. Den skapades för att möta det växande intresset för film, som då var en relativt ny och snabbt växande konstform. Från början var lokalen dock inte en renodlad biograf – här visades både film och teater, vilket gjorde huset till en tidig mångkulturell scen i staden.
Arkitekturen präglades av funktionalismens framväxt, med fokus på publikens upplevelse: god sikt, bra akustik och en tydlig scenrumsstruktur. Även idag anses salongen ha mycket bra akustik och en intim känsla, där publiken sitter nära scenen.
Elin får sig en riktig överraskning som folk än i dag inte tror på
Det var en kall höstkväll när Elin, ny i Uppsala, promenerade förbi Reginateatern efter att ha strosat runt stadens tomma gator. Hon hade hört talas om teatern, men inte riktigt tagit sig tid att gå dit. Lokalen såg nästan inbjudande ut i det svaga ljuset från gatlyktorna, och hon märkte att dörren stod på glänt – något som fick henne att höja på ögonbrynen. Normalt sett skulle teatern vara stängd vid den här tiden, men kanske hade någon personal glömt låsa?
Nyfiken som hon var, steg hon in.
Salongen var nästan tom, men det var något med luften som kändes… annorlunda. Ljusen var tända, men mjukt dämpade, och doften av gammalt trä blandades med en svag arom av teaterkostymer som varit oanvända i decennier. Hon satte sig längst bak och väntade på att någon skulle komma – men när ridån drogs åt sidan och musiken började spelas, blev hon genast tagen av en känsla hon inte kunde beskriva.
På scenen stod skådespelare klädda i 1920-talskostymer. Deras rörelser var eleganta, nästan överjordiska, och deras ansikten var både levande och som tagna ur gamla fotografier. Föreställningen hade ett slags tyst dramatik, med monologer och interaktioner som var både vackra och sorgsna på samma gång. Elin kände att hon var ensam i publiken – men ändå fanns där människor runtomkring henne. Kända ansikten, kända namn som hon hade läst om i böcker om konst och kultur: poeter, musiker och konstnärer som inte längre levde. De satt tysta, men när skådespelarna på scenen vände sig åt deras håll nickade de lätt, som om de bekräftade varandras närvaro.
Elin kunde knappt tro sina ögon. Föreställningen var perfekt, men ändå som något hon aldrig hört talas om. Varje scen, varje replik kändes levande och genuin, som om hon bevittnade en glömd bit av historien. När ridån föll kände hon en märklig sorg – hon ville inte lämna, men samtidigt förstod hon att detta ögonblick kanske inte var menat att vara hennes.
Efteråt stod hon länge kvar i salongen. Hon ville se föreställningen igen, ta med en vän, prata med personalen om denna magiska upplevelse. Hon gick fram till den lilla receptionen och frågade efter schemat.
“Vilken föreställning menar du?” frågade personalen med vänlig, men förbryllad röst.
“Den… ni vet… den där föreställningen som just spelades?” sa Elin och försökte förklara. “Med skådespelare från 1920-talet… och publiken…”
Personalen tittade förvirrat på henne. “Vi har inga fler föreställningar ikväll, och inga sådana planerade överhuvudtaget. Vi har stängt sedan flera timmar.”
Elin svalde hårt. Hennes hjärta slog snabbare, och en kall kår gick längs ryggraden. Hon förstod först inte vad hon hade sett, men snart började bitarna falla på plats. Hon hade stigit in under en ovanlig kväll, när någon hade glömt låsa dörren – en sällsynt händelse. Hon hade bevittnat något som inte längre existerade i den levande världen: en föreställning av människor som levde för 100 år sedan, med publik av kulturpersonligheter som inte längre gick på jorden.
När hon gick ut på gatan igen var luften kall, och Reginateatern såg precis ut som vanligt, som om ingenting hade hänt. Men Elin visste sanningen. Hon skulle alltid minnas ridåns mjuka fall, doften av gammalt trä, applåder som aldrig hade hörts i vår tid – och att ibland, när dörren glöms att låsas, kan historien återvända för att spela en sista föreställning.
Och varje gång hon gick förbi teatern efter det, sneglade hon mot dörren, nyfiken på om någon annan, någon levande, skulle få se samma magiska, osynliga spel.
🎬 Biografernas era – Skandia tar över
Under slutet av 1920-talet förändrades verksamheten. Filmens popularitet ökade kraftigt och lokalen övergick till att bli en renodlad biograf.
Namnet ändrades då från “Regina” till Skandia och biografen blev en del av Uppsalas dåvarande “biogata” – Trädgårdsgatan – där flera biografer låg samlade.
Skandiabiografen var verksam i över 50 år, fram till 1983. Det var en lång period där byggnaden fungerade som en viktig mötesplats för Uppsalabornas nöjesliv.
🎭 Förvandlingen till teater
År 1983 markerade en vändpunkt. När nya biokomplex byggdes i Uppsala (bland annat Filmstaden) lades Skandia-biografen ned. Samtidigt behövde stadsteatern en tillfällig scen under ombyggnation och den gamla biografen fick nytt liv.
Efter detta fortsatte lokalen att användas för scenkonst, främst genom uthyrning till fria teatergrupper och projekt. Det var en period där byggnaden levde vidare, men utan en tydlig identitet.
Det avgörande steget kom 2004, när Uppsala kommun beslutade att skapa en permanent gästspelsscen. Efter renovering öppnade huset 2005 på nytt – nu under namnet Reginateatern – med fokus på teater, musik, stand-up och scenkonst från hela Sverige och världen.
Reginateatern idag
Sedan återöppningen har Reginateatern etablerat sig som en av Sveriges mest aktiva gästspelsscener, med omkring 150–250 föreställningar per år.
Det som gör teatern unik är att den saknar fast ensemble. Istället bjuds olika artister, grupper och produktioner in – vilket gör att varje kväll kan vara helt annorlunda än den förra.
Här ryms allt från:
- stand-up och musik
- poesi och samtal
- teater och dans
Den intima salongen, med drygt 200 platser, bidrar till att publiken kommer nära scenen och upplevelsen.
Varifrån kommer namnet “Regina”?
Namnet Regina går tillbaka till byggnadens allra första period på 1920-talet. När huset invigdes hette det just “Regina” och fungerade som både teater och biograf.
Ordet Regina är latin och betyder “drottning”. Det var ett relativt vanligt namn på biografer och teatrar under tidigt 1900-tal, eftersom det signalerade elegans, kvalitet och något storslaget.
När teatern återöppnades 2005 valde man att återgå till det ursprungliga namnet – som en hyllning till byggnadens historia och identitet.
Händelser och minnen
Reginateatern har också varit plats för starka och minnesvärda ögonblick. Ett av de mest uppmärksammade inträffade 2011, när komikern Lasse Eriksson tragiskt avled efter att ha fallit ihop på scenen under en föreställning. En minnesplakett finns idag på byggnaden.
Reginateatern är mer än bara en teater – det är ett stycke levande Uppsalahistoria.
- Byggd 1925 som modern biograf och teater
- Omvandlad till biograf (Skandia) i över 50 år
- Återuppstod som teaterscen på 1980-talet
- Blev permanent gästspelsscen 2005
- Namnet “Regina” betyder “drottning” och är originalnamnet
- I framtiden kommer även detta bli ett museum i Uppsala.
Idag förenar platsen dåtid och nutid: en historisk byggnad fylld med samtida kultur.
17 oktober 2014 hade Anette Skåhlberg som är både regissör, skådespelare och sångerska premiär med musikalen till Warriror.
En musikvideo som smakprov från den kommande föreställningen WARRIOR som hade premiär på Reginateatern 8 december i Uppsala. Och sedan spelar 8, 9 och 10 december samt i Stockholm på Teater de Vill 14-16 december.
Lämna ett svar