Jag missar detta underbara tillfälle att få lyssna på Uppsala universitets rektor, Eva Åkesson.

De som är med på nätverket kommer att få höra Eva Åkessons historia om hur hon blev första kvinna på posten och om stormen där några kolleger krävde hennes avgång i våras.

Anledningen till att jag inte kan närvara är för att jag är på pressmöte för Silja Line i Stockholm.

Eva Åkesson – rektorn som skrev historia i Uppsala

Eva Åkesson är en av de mest betydelsefulla ledarna i modern tid vid Uppsala universitet. Hon är utbildad kemist och professor i kemisk fysik, och har en lång akademisk karriär bakom sig, främst knuten till Lunds universitet. Hennes vetenskapliga bakgrund, kombinerad med gedigen erfarenhet av akademiskt ledarskap, gjorde henne till ett naturligt val när hon utsågs till rektor för Uppsala universitet.

Hon tillträdde som rektor den 1 januari 2012, efter att tidigare ha varit prorektor vid Lunds universitet. Därmed blev hon också historisk – som den första kvinnan någonsin att leda Uppsala universitet sedan dess grundande år 1477.

Akademisk bakgrund och karriär

Eva Åkesson föddes 1961 i Ängelholm och studerade kemi vid Umeå universitet, där hon även disputerade i fysikalisk kemi. Efter sin doktorsexamen arbetade hon bland annat som forskare, både i Sverige och internationellt, innan hon etablerade sig vid Lunds universitet från mitten av 1990-talet.

Vid Lunds universitet gjorde hon en tydlig karriär inom akademiskt ledarskap. Hon blev först vicerektor och senare prorektor, vilket innebar att hon fick ett omfattande ansvar för utbildning och strategisk utveckling. Denna erfarenhet spelade en avgörande roll när hon senare rekryterades till Uppsala.

Tiden som rektor (2012–2020)

Som rektor för Uppsala universitet hade Eva Åkesson det övergripande ansvaret för ett av Nordens äldsta och mest prestigefyllda lärosäten. Hennes uppdrag innefattade allt från strategiska beslut om forskning och utbildning till att representera universitetet nationellt och internationellt.

Under hennes ledning fokuserade universitetet särskilt på:

• Internationalisering – att stärka samarbeten med universitet runt om i världen
• Forskningens kvalitet och synlighet – att öka universitetets internationella genomslag
• Samarbeten och nätverk – bland annat genom engagemang i europeiska universitetsallianser

Hon spelade exempelvis en viktig roll i att utveckla internationella samarbeten, bland annat med universitet i Europa, vilket bidrog till att stärka Uppsala universitets globala position.

Åkesson omvaldes 2017 för ytterligare en mandatperiod, vilket visar att hon hade ett fortsatt förtroende från universitetets ledning och organisation.

Ledarskap och utmaningar

Precis som många ledare inom stora organisationer mötte Eva Åkesson även kritik under sin tid som rektor. Bland annat uppstod interna konflikter kring ledarskap och styrning av universitetet, där vissa inom ledningen ifrågasatte hennes sätt att leda verksamheten.

Samtidigt hade hon stöd från andra delar av organisationen, inklusive studentkåren, och hon behöll sitt uppdrag efter att universitetsstyrelsen uttryckt fortsatt förtroende.

Dessa händelser visar på komplexiteten i att leda en stor akademisk institution, där olika intressen och perspektiv ofta möts.

Betydelse och arv

När Eva Åkesson avslutade sitt uppdrag som rektor 2020 hade hon lett Uppsala universitet i nästan nio år. Hon återvände därefter till Lunds universitet och sin akademiska verksamhet.

Hennes tid som rektor kan sammanfattas som en period av:

• Förnyelse och internationalisering
• Stärkt globalt samarbete
• Viktiga diskussioner om ledarskap inom akademin

Att hon var den första kvinnliga rektorn i universitetets över 500-åriga historia gör hennes roll särskilt betydelsefull ur ett jämställdhetsperspektiv. Hon banade väg för framtida kvinnliga ledare inom högre utbildning i Sverige.

Sammanfattning

Eva Åkesson är en central person i svensk universitetsvärld. Med sin bakgrund som forskare och ledare bidrog hon till att utveckla Uppsala universitet under en tid då internationalisering och konkurrens inom akademin blev allt viktigare.

Trots vissa interna utmaningar präglas hennes arv av stabilitet, utveckling och historisk betydelse. Hon är ett tydligt exempel på hur vetenskaplig kompetens och ledarskap kan kombineras på högsta nivå inom akademin.