Det är en dessert från Bohuslän med ägg, mjölk, gräddfil och grädde. Som ska sjudas till en ostmassa, när den blivit kyld så äts den ihop med Björnbärs sylt. Den har en gammal historia från fiske tiden. Vi äter den mycket här på västkusten

1,5 liter Mjölk (röd) 5 dl gräddfil 6 ägg 2 dl grädde. 2 msk vanilj socker ( man kan ha socker i istället om man vill men jag tycker det är godare med vaniljsocker). Vispa sönder äggen, Blanda allt i en kastrull , rör om ibland mot botten så det inte bränns vid. Låt koka upp, å tar du bort kastrullen från plattan, men får inte koka då blir massan seg. Låt stå och dra i 20 minuter så vasslen blir grönaktig. Lägg upp i formen, när det svalnat ställ in i kylen minst 4 timmar. Jag brukar låta den stå i kylen över natten. Serveras med björnbärs sylt

 

Pannkakan som rymde från Uppsala – en saga med doft av smör och äventyr

När man ska ha möte bör man bjuda på pannkakor

Pannkakan har alltid haft en självklar plats i det svenska köket. Man vispar ihop mjöl, mjölk och ägg, häller smeten i en varm panna och låter smöret fräsa tills kanterna blir gyllene. Doften sprider sig i köket, barnen väntar otåligt vid bordet och någon förbereder sylten. Pannkakan är enkel, men den bär på tradition, trygghet och gemenskap. Man kan starta en restaurang och sälja pannkakor till sina gäster.

Men i Uppsala berättar man en särskild historia.

När pannkakan fick nog

En solig morgon i ett litet kök nära Fyrisån i Uppsala stod en gumma och en gubbe och stekte en ovanligt fin pannkaka. Den blev rund, gyllene och perfekt frasig i kanten. Gumman log stolt.

“Den här sparar vi till eftermiddagskaffet”, sade hon.

Men pannkakan låg där i pannan och hörde allt. Den kände hur smöret knäppte och hur spateln närmade sig. Den ville inte hamna på en tallrik med lingonsylt. Den ville se världen.

Med ett plötsligt sprattel lyfte den från stekpannan, studsade över köksbordet, rullade genom hallen och for ut genom dörren innan gubben hann ropa stopp.

Genom Uppsalas gator

Pannkakan rullade nerför kullerstensgatorna och sjöng:

“Ni får mig aldrig, jag rymmer i väg, från stekpanna, fat och slev!”

Den passerade Domkyrkan, som reste sig ståtligt över staden. Studenter på väg mot universitetet stannade och stirrade när den lilla gyllene cirkeln susade förbi deras skor. Den rullade vidare mot Universitetshuset, vek av mot Botaniska trädgården och skrattade när vinden hjälpte den nerför backen.

En hund fick syn på den vid Stora torget.

“Stanna där, lilla pannkaka, jag är hungrig!” skällde hunden.

Men pannkakan rullade snabbare och ropade:

“Jag rymde från gumman och gubben vid Fyrisån, och från dig ska jag nog komma undan!”

Längs Fyrisån

Den nådde Fyrisåns strand och rullade längs gångvägen. En and tittade upp från vattnet.

“Du ser välsmakande ut,” kvackade anden.

“Du får mig aldrig!” svarade pannkakan och studsade vidare över bron.

Den kände sig fri. Den hade sett staden, hört kyrkklockorna och känt vinden från ån. Den trodde att inget kunde stoppa den.

Rävens list

Vid utkanten av staden, där träden blev tätare och marken mjukare, låg en räv och vilade. Räven öppnade ena ögat när pannkakan kom rullande.

“God dag, lilla pannkaka. Vad glänsande och fin du är. Jag hör dåligt på ena örat. Kan du rulla lite närmare och sjunga din visa?”

Pannkakan, som var både stolt och modig, rullade närmare och sjöng högt om hur den flytt från kök, hund och and.

“Jag hör inte riktigt”, sade räven mjukt. “Rulla upp på min nos så hör jag bättre.”

Pannkakan tvekade en sekund. Den tänkte på Domkyrkan, på Fyrisån och på hur långt den kommit. Den ville gärna visa hur modig den var.

Den rullade upp på rävens nos.

Och där tog sagan slut, precis som den ofta gör.

En saga med smak av Uppsala

Sagan om pannkakan har berättats i generationer i olika delar av Sverige, men i Uppsala ger man den gärna lokala färger. Man låter pannkakan rulla förbi stadens landmärken, möta stadens djur och känna vinden från ån. På så sätt knyter man samman det vardagliga köket med stadens historia och miljö.

Pannkakan symboliserar något mer än bara mat. Den står för nyfikenhet, frihetslängtan och modet att ge sig ut i världen. Men sagan påminner också om att världen rymmer både äventyr och list.

Och kanske, när någon i Uppsala steker pannkakor en söndag morgon och hör smöret fräsa i pannan, kan man nästan ana att en liten gyllene kant rör sig misstänkt nära stekpannans kant – som om den funderar på att rulla iväg mot Domkyrkan ännu en gång.