Skip to content
Veckomagasinet

Jan Johansen från melodifestivalen sjunger för mig

Jan Johansen släpper en singel i april och ett album i höst, vars texter är personliga reflektioner från skilsmässoprocessen, nedskrivna av deckardrottningen Camilla Läckberg.

Nedan kan ni läsa hela intervjun som jag och Mediamamman Emelie Andersson (min press och media ansvarig samt reporter för veckomagasinet)

Har även spelat in Jan Johansen när han sjunger live för mig och min reporter Emelie Andersson.

Anne frågar om Jan Johansen har funderat på om han har ADHD.
Jan svarar att han har funderat på det och gått på en slags utredning. Jan Johansen fick se ett papper med ett streck på. Halva strecket var rött och andra halvan var grön. Jan befann sig i mitten och drog eventuellt lite åt det gröna hållet.
“Så ja, jag tror att jag har det lite då. Sen är jag musiker, impulsiv, en känslomänniska och alla dessa känslorna har jag kanske velat runda av och bedöva med alkohol genom mitt liv. I början utan att veta om det, en själv medicinering kallas det för. En grej som jag inte kände till, efter som alla människor reagerar olika på alkohol. Men jag kunde dricka mycket alkohol utan att det syntes tydligt på mig att jag var berusad, jag var bara lugn och så där. Sen ibland var det klart att jag kunde bli lite galen liksom, det slår till på olika sätt så klart men för det mesta blev jag lugn och det märktes inte så mycket på mig att jag drack. Så när jag slutade dricka och sa att jag hade alkoholproblem var det ingen som trodde på mig. För den som kan dricka mycket utan att det syns så mycket, han kan dricka mer och hålla på längre och då blir man mer och mer skadad. Men då kan man hålla på mycket längre innan man får hjälp eller innan man söker hjälp eller ens erkänner att man har problem. Är man en sådan som så fort man druckit några glas, hoppar upp på bordet och sätter slipsen runt skallen och gapar och skriker då kommer man ganska snabbt underfund med att det här inte är nått för mig och måste göra någonting åt det. Så då hinner man oftast inte utveckla någon alkoholism eller skada sitt sociala liv, bli av med sitt jobb eller sådana grejer.
Sen har du kvinnor som dricker. De ska traditionellt och historiskt sett ta hand om familjen och hemmet. Ja, traditionellt alltså för det där håller ju på att luckras upp. Men en kvinna ska liksom ha mer kontroll och sköta tvätten, disken, barnen ja allt sådant där. Så en kvinna dricker i regel längre innan hon erkänner att hon tappat den kontrollen.
Tror du det anses mer fult om en kvinna har alkoholproblem än om en man har det?
-Ja det tror jag nog. Det är 2015 men vi är inte riktigt där i jämlikhet att kvinnor kan bli alkoholister precis som män. Eller ja, just det kanske man erkänner men sen när det kommer till verkligheten så är det männen som dricker, festar och slåss och så där medan kvinnorna är mer passiva och bara tittar på.
En kvinna som lever med en man som är alkoholist är medberoende men hon kan bli medberoende och beroende också, för hon vill vara med och följa hans tempo och det är svårt att vara nykter med någon som är full. Sen tycker dom kanske själva att det är kul och så kanske de har en odiagnotiserad eller diagnostiserad ADHD som funkar jätte bra ihop med alkohol, med ADHD går det runt som en torktumlare i huvudet och alkoholen kanske lugnar ner det lite och en är stressad och alkoholen funkar bra mot stress fram till den punkten att den börjar tillföra stress i stället. För det funkar inte i verkligheten. Alla känslor som du har bara förtrycks, de försvinner inte och sen kommer de upp igen. Ungefär som när du trycker en boll ner under vattnet, ju längre ner du trycker den under vattnet, ju högre upp kommer den flyga när du släpper den.
När började du dricka?
Började dricka i 11-12 års åldern. Jag började inte dricka pang bom, men jag vet att jag var full när jag var 12. Sen drack jag inte regelbundet utan det gick ett tag, sen kanske jag kom över nått igen. Men jag drack inte varje helg eller så där.
Vad fick dig att börja dricka så tidigt? Kan det ha att göra med att du också hade en känd pappa som inte alltid var så närvarande?
Ja kanske. Jag har inte riktigt analyserat det. Men det var fest och vi barn ville vara som de äldre, de stora och tuffa. Min syrra skulle vara barnvakt åt mig för våra föräldrar var inte hemma. Nu ska jag inte skylla på mina föräldrar men dom var inte där just den helgen. Jag och mina kompisar skulle träffas och vi hade pratat om att dricka men det blev aldrig av. Jag var väl den som ville vara tuffast och ballast så jag blandade ihop en häxblandning hemma som jag drack upp och vart jättefull på den här festen med kompisarna. Jag tyckte själv att det gick bra, men efteråt fick jag höra att jag hade kräkts ner hela trappen.
Har ditt artistliv skadat ditt förhållande tror du?
Min exfru var den som fick vara hemma när vi åkte på turneer och då dracks det ju en del. Hon var hemma och hade inte kontroll på vad som hände, det måste vara en jobbig situation med svartsjuka, oro och liksom undra vad som händer.Det kan inte vara så roligt att vara den som är hemma. Sen kommer jag hem och börjar prata om någonting som jag tycker är jobbigt. Och hon har varit hemma och tyckt att det har varit jobbigt och jag kommer hem och drar upp henne ur sängen ungefär och säger att nu ska vi prata om det här. Idag ser jag egoismen i det hela. Men jag tyckte att hon kunde väl vara min vän där och då och lyssna på mina problem medans hon kanske tyckte att de problemen var väl ingenting. Men jag kände dom. Så jag tyckte att hon kunde lyssna på på mig och mina problem medans hon tyckte att hennes situation var jobbig och undrade varför hon skulle lyssna på mina problem när jag aldrig lyssnade på hennes problem. Så där kom vi från två olika håll.
Vad var hennes situation?
Hon tyckte att jag sket i familjen, var egoistisk, att jag var ute och jobbade och var ut och hade kul på turne. Medans jag såg det som mitt jobb. Det är både och det är mitt jobb och mitt jobb är kul. Jag har roligt när jag är ut och turnear och hon är hemma och är orolig och undrar vad jag gör.
Har det varit svårt att balansera karriärliv och familjeliv?
Ja det har det varit de senaste tio åren. När man är 18-20 och ville bli popstjärna så kunde jag satsa bara på det.
Allting blir mycket svårare med barn. Nu har jag min son varannan vecka. Så när jag sitter med bokning och planering kan jag sätta spelningar hur mycket jag vill den barnfria veckan. Är det den veckan jag har min son så måste jag planera mycket mera, han ska till skolan varje dag. Och så ska han till sportaktiviteter tre gånger i veckan. Så då är det mycket mer pusslande med skjutss och så vidare. Men jag grejar det oftast! Ibland blir det fel, men det kan ju hända alla.
Blir livet annorlunda för din son för att han är en kändisunge?
Jag försöker att inte få det att bli annorlunda. Men han har vart med på vissa spelningar. Han vet vad jag jobbar med liksom, han har sett publiken och att jag står på scenen. Han säger att pappa inte kan dricka vin för pappa är allergisk, haha.
Vad skulle du göra om du inte höll på med musik?
Oj det är så svårt..Jag skulle försöka komma in och jobba med event, mässor. Jag har föreläst lite gran om alkohol och missbruk, pratat om mitt liv liksom. Föreläsning skulle jag helt klart kunna göra. Det gränsar lite till att vara artist. Annars skulle jag vilja jobba med människor.
Var hittar du inspiration till skrivandet?
Först måste man hitta tiden. Den fanns mer innan jag skaffade familj. En mysig hörna där jag kan sitta och jobba, att det är städat och i ordning där blir det mycket roligare att börja. Och att jobba tillsammans med andra, att ha ett bollplank, då blir det mycket enklare.
Vad ville du jobba med som barn?
Jag vill bli trummis precis som min pappa. Och trodde att om man bara skulle spela trummor så behövde man ju inte kunna allt sådant jobbigt och tråkigt i skolan som matte. Så då kunde jag använda det som ursäkt liksom, nä men jag ska bli trummis så jag behöver inte kunna allt det där. Och tyvärr fick jag göra det också, jag tycker inte att jag fick något motstånd från skolans sida, ingen sa liksom att tyvärr även om du ska bli trummis kommer du behöva kunna matte. Det var ingen som fick mig att förstå det, varken från skolan eller hemifrån. Men jag ska inte skylla på någon annan, men jag använde det som en utväg för att slippa plugga.
Blev livet som du tänkt dig?
Ja hittills har det blivit ungefär som jag tänkt mig faktiskt. Men saker och ting och världen förändras. Man måste kunna förändra sig själv, men livet blir det man gör det till. Tidigare har jag kanske tagit en dag i taget och tänkt att allt ordnar sig. Det ordnar sig, det kommer jobb. Men ingenting kommer av sig självt, man måste skapa sin egen framgång eller sin egen lycka liksom.
Målet är att gå runt och kunna unna mig någonting ibland. Inte att bli superstjärna ala Michael Jacksson. Utan att gå runt och få göra det jag älskar, att slippa byta yrke! Jag sa det till en kollega igår, man får kämpa väldigt mycket för att ha den här friheten. Jag valde musiker och artist yrket för att slippa jobba. Men det är väldigt mycket jobb för att få göra det här.
Ja det känns väldigt klassiskt, speciellt bland yngre. Att de har någon bild av att de ska bli artist och bara glassa omkring.
Jag går på kändisfester ibland, men det gör jag för att det först är kul att få gå på eventet och nätverka med människorna. Ta bilderna med kamerorna för att få vara med i tidningarna etc, jag marknadsför mig som artist. Så det är ett jobb också att gå dit. Det är inte fritid för mig att gå på sådana här event eller fester. Utan jag gå omkring och nätverkar, jag jobbar. Men jag går inte dit som när jag ska bort till en vän liksom.
Hur känns det att bli igenkänd på stan?
Det händer inte så ofta nu för tiden. Men händer det så känns det som att jag fått ett ganska bra hum om vem jag är och så vidare. Så nu är det en positiv känsla. Än på 90 talet när jag var väldigt trött på det. För jag kom inte från punkt A till punkt B på den tiden jag räknat ut för jag behövde hela tiden stanna och prata med någon. Och om jag inte gjorde det så tyckte de att jag var otrevlig eller en diva liksom. Men nu för tiden är det mest trevligt och jag förstår varför. Jag tycker det är kul att prata med folk, men det får inte ta allt för lång tid. Om du inte har en fråga så kilar jag kanske vidare, men vill du ha en autograf så skriver jag en, självklart.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *