Vid Fyrisån, på Västra Ågatan 14 i Uppsala, ligger Norrlands nation – en av stadens mest anrika och betydelsefulla studentnationer. Nationen bildades 1827 genom en sammanslagning av den äldre Bottniska nationen och den Medelpado-Jämtländska nationen. När Norrlands nation bildades hade den omkring 60 medlemmar. I dag är den Uppsalas största studentnation, med över 8 000 medlemmar.
Norrlands nations historia är också historien om generationer av studenter, forskare, författare, kulturpersonligheter och universitetsprofessorer som har passerat genom huset. Det nuvarande gamla nationshuset invigdes 1889 och ligger med sin klassiska fasad mot Fyrisån. Under 1900-talet växte verksamheten så kraftigt att ett nytt hus byggdes och invigdes 1972.
Berömda namn som förknippas med Norrlands nation
Ludvig Nordström – författaren som skildrade Norrland
En av de mest intressanta kulturpersonligheterna med anknytning till Norrlands nation är författaren Ludvig Nordström (1882–1942).
Nordström blev en av Sveriges mest kända Norrlandsskildrare. Han skrev både skönlitteratur och journalistik och blev särskilt berömd för sina resor genom Sverige och sina skildringar av människorna och samhällena utanför storstäderna.
Hans koppling till Norrlands nation är väl dokumenterad. Han kallades till hedersledamot av Norrlands nation 1930, och efter hans död skapades en stipendiefond i hans och hustrun Gunborgs namn. Nationens stipendiebestämmelser beskriver honom uttryckligen som en av de stora Norrlandsskildrarna.
År 1942 besökte Ludvig Nordström dessutom Norrlands nation och talade där. Hans besök finns dokumenterat i Litteraturbankens material.
Stig Strömholm – juristen och universitetsrektorn
Ett annat mycket betydelsefullt namn är Stig Strömholm, jurist, professor och tidigare rektor för Uppsala universitet.
Strömholm skrev in sig vid Norrlands nation den 19 september 1949. Han blev senare förste kurator och engagerade sig under flera decennier i nationens verksamhet. År 1978 blev han inspektor för Norrlands nation och hade uppdraget i hela 25 år.
Hans relation till nationen blev därför mycket djup. I sina egna minnen har han beskrivit hur central Norrlands nation var i hans studentliv.
Gunnar Blix – professorn som blev en viktig nationsperson
Gunnar Blix var professor och medicinsk forskare. Han blev inspektor för Norrlands nation 1943 och hade uppdraget ända till 1961. Han var dessutom starkt engagerad i frågor som rörde Norrland och spelade en roll i utvecklingen som senare ledde fram till Umeå universitet.
Torgny T. Segerstedt – rektor och akademiker
Torgny T. Segerstedt var rektor för Uppsala universitet under åren 1955–1978 och en av de mest inflytelserika akademiska personerna i Uppsala under 1900-talet.
Han blev proinspektor för Norrlands nation 1967 och inspektor 1972. Uppsala universitet beskriver honom som den enda icke-norrlänning som haft denna position.
Allan Edwall – skådespelaren och visdiktaren
Och så har vi Allan Edwall, en av Sveriges mest folkkära skådespelare, regissörer och visförfattare.
Edwall blev hedersledamot vid Norrlands nation 1985. Han blev känd för svenska folket genom bland annat sina många film- och TV-roller och för sina visor och berättelser.
Det är honom vi nu ska möta igen – men i en helt annan berättelse.
👻 Allan Edwalls spöke på Norrlands nation
Det följande är en litterär spökhistoria inspirerad av Norrlands nations miljö och Allan Edwalls koppling till nationen – inte en dokumenterad händelse.
Det sägs att gamla hus kommer ihåg.
Inte på samma sätt som människor gör. Hus har inga minnen i huvudet. Men de har väggar som har hört samtal, trappor som har burit tusentals människor och dörrar som har öppnats och stängts under generationer.
Norrlands nations gamla hus vid Fyrisån är ett sådant hus.
Det har stått där sedan 1889.
Studenter har kommit och gått. De har skrattat i festsalen, sprungit uppför trapporna efter sena kvällar, suttit böjda över böcker och diskuterat livet långt efter midnatt.
Men bland alla röster sägs en ibland vara kvar.
Allan Edwalls.
Det började enligt berättelsen med en student som arbetade sent en höstkväll i nationshuset.
Klockan hade passerat midnatt.
Huset var nästan helt tomt.
Studenten satt ensam och skrev när han plötsligt hörde något från korridoren.
Tre långsamma steg.
Dunk.
Paus.
Dunk.
Paus.
Dunk.
Studenten tittade ut.
Ingen där.
Han gick tillbaka till sitt arbete.
Då hördes en mansröst från den tomma korridoren.
Inte högt.
Inte hotfullt.
Bara en röst som om någon stod och pratade för sig själv.
Studenten kunde inte urskilja orden.
Han gick ut igen.
Fortfarande ingen där.
Men från ett rum längre bort hördes musik.
En ensam melodi.
Studenten gick mot ljudet.
När han öppnade dörren slutade musiken omedelbart.
Rummet var tomt.
På ett bord låg däremot ett papper som inte hade legat där tidigare.
På papperet stod bara:
”Man måste väl få säga vad man tycker.”
Studenten skrattade nervöst.
Han tänkte att någon måste ha skämtat med honom.
Han lade tillbaka papperet och gick därifrån.
Nästa kväll kom han tillbaka.
Samma tid.
Samma korridor.
Och återigen hörde han stegen.
Dunk.
Dunk.
Dunk.
Den här gången hördes också en röst:
”Ska du sitta här hela natten?”
Studenten svarade:
”Vem är det?”
Tystnad.
Sedan kom ett kort skratt.
Han sprang ut ur rummet.
Vid trappan stod en äldre man i mörka kläder.
Studenten kunde inte se ansiktet ordentligt.
Men gestalten såg ut att stå och vänta.
När studenten tog ett steg närmare försvann mannen.
På morgonen berättade studenten för en äldre nationsmedlem vad han hade sett.
Den äldre personen frågade:
”Såg du honom?”
”Ja.”
”Såg du ansiktet?”
”Nej.”
Den äldre studenten log.
”Det är tur.”
”Varför?”
”För om det verkligen var Allan Edwall, då hade han förmodligen stannat och börjat prata med dig.”
Det sägs att han fortfarande går genom huset
I vår berättelse är Allan Edwall alltså inte ett skräckinjagande spöke.
Han är snarare ett pratande och nyfiket husspöke.
Han dyker upp när någon sitter ensam för länge.
Han hör när studenter diskuterar.
Och framför allt sägs han inte tycka om när någon sitter tyst och bara accepterar allt som sägs.
Därför sägs det ibland att om man sitter ensam sent på Norrlands nation och plötsligt hör en låg mansröst bakom sig, ska man inte bli rädd.
Man ska bara lyssna.
För kanske är det Allan Edwall som fortfarande har något att säga.
Och när man vänder sig om finns ingen där.
Bara ett tomt rum.
Ett svagt drag från ett gammalt fönster.
Och kanske – om man har riktigt god fantasi – ljudet av någon som långsamt går nedför trappan.
Dunk.
Dunk.
Dunk.
Sedan blir allt tyst igen.
En nation där historien fortfarande lever
Det är kanske just det som gör Norrlands nation så fascinerande. Det är inte bara en studentförening utan en plats där nästan tvåhundra års studentliv har lämnat sina spår.
Från de omkring 60 medlemmarna vid grundandet 1827 till dagens tusentals medlemmar har generation efter generation satt sin prägel på huset.
Här har akademiker blivit professorer och universitetsrektorer. Författare har talat inför studenter. Kulturpersonligheter har blivit en del av nationens historia. Och människor som en gång var unga studenter har lämnat efter sig stipendier, berättelser, traditioner och minnen.
Kanske är det därför gamla nationshus känns annorlunda på natten.
För när dagens studenter har gått hem finns fortfarande nästan två hundra års historia kvar i väggarna.
Och om man någon gång hör tre långsamma steg i korridoren på Norrlands nation efter midnatt …
… kan man ju alltid hoppas att det bara är huset som knäpper.
Eller att Allan Edwall fortfarande har en historia kvar att berätta.
Lämna ett svar