Området Tunabackar i Uppsala är känt för mycket. Speciellt för sina tidstypiska, charmiga trevåningshus i gult och rött tegel från 1940- och 50-talen. För den lummiga Tunaparken där Uppsalaborna solar på somrarna. För närheten till Fyrisån och det gamla Svartbäcken.
Men det finns en sak som inte står i turistbroschyrerna, men som alla som bor där är smärtsamt – eller alldeles underbart – medvetna om: Tunabackar är Uppsalas katttätaste stadsdel. Det är ett mikrokosmos av morrhår, jamande, tassavtryck i snön och katter som har tagit fullständig kontroll över stadsplaneringen.
Det här är historien om Tunabackar, dess arkitektur och de fyrbenta varelserna som äger området.
Del 1: Drömmen om det goda livet – Tunabackar växer fram
För att förstå varför katterna trivs så bra måste vi spola tillbaka tiden till 1940-talets slut. Uppsala expanderade i en rasande fart. Det gamla bondesamhället fick ge vika för den moderna välfärdsstaten. Stadsplanerarna, med stadsarkitekten Gunnar Leche i spetsen för mångas inspiration, ville bygga bort trångboddheten i centrum. Man ville ge arbetarfamiljerna ljus, luft och grönska.
Tunabackar är dessutom byggd som ett mönsterområde. Husen placerade man inte i strama, tråkiga rader. Istället lade man dem i öppna U-former och vinklar runt stora, gemensamma innergårdar. Man sparade de gamla tallarna, planterade syrenbuskar och anlade stora gräsmattor. Husen byggdes med låga stensocklar och djupa portuppgångar.
Det var vackert, funktionellt och mänskligt. Men arkitekterna hade missat en sak i sina ritningar. De trodde att de byggde det perfekta området för Uppsalas barnfamiljer. I själva verket hade de ritat det ultimata paradiset för katter. Mellan Tunabackar och Svartbäcken hittar du Fyrishov.
Del 2: Den perfekta kattarkitekturen
När de första familjerna flyttade in flyttade husdjuren med. Och i Tunabackar hände något unikt. Medan katter i andra stadsdelar hölls strikt inomhus eller försvann i trafiken, fann Tunabackarkatterna en miljö som var som gjord för dem.
De låga trevåningshusen innebar att nästan alla bodde nära marken. Från bottenvåningarnas balkonger byggde man dessutom snabbt de första ”kattrapporna” – långa, spångade brädor med små tvärgående pinnar – som sträckte sig från balkongräcket ner till gräsmattan. Snart blev de dessutom kantade var och varannan fasad i Tunabackar av dessa hemmagjorda arkitektoniska mästerverk.
Innergårdarna var bilfria och skyddade. De täta syrenhäckarna erbjöd perfekta gömställen för att spionera på sparvar eller ta en tupplur i skuggan. De djupa källarnedgångarna och portarna gav skydd mot plötsliga regnskurar. Tunabackar var inte bara katttätt; det var kattanpassat på en strukturell nivå. Man har sett hur katter går över övergångsställen genom att katten först tittar åt höger och vänster för att sedan kliva över gatan.
Del 3: Profilerna på gårdarna
Genom decennierna har Tunabackar haft sina lokala kändisar. Eftersom stadsdelen är så sammanflätad har katterna blivit en del av det sociala kittet mellan grannarna. Det sägs att man i Tunabackar inte hälsar på folk genom att säga deras namn, utan genom att säga vilken katt de tillhör: ”Där går Nisse-röds husse” eller ”Har du sett till Findus matte?”.
Det fanns Siri, en ståtlig sköldpaddsfärgad dam som under tidigt 2000-tal gjorde det till sin personliga plikt att inspektera alla flyttbilar som kom till området. Så fort en flyttkartong ställdes på marken satt Siri i den.
Det fanns Zorro, den kolsvarta katten med vita tassar som bodde vid Torbjörnsgatan, men som tillbringade sina dagar med att sitta utanför den lokala spel- och tobaksbutiken. Han hälsade på stamgästerna, tiggde till sig en bit skinka från någons smörgås och blev en epok i stadsdelens historia. När Zorro gick bort lämnade han ett tomrum efter sig som ingen annan katt riktigt kunde fylla.
Och så har vi alla de anonyma katterna som deltar i det nattliga parlamentet. Om man går genom Tunaparken en ljummen majkväll kan man se dem. De sitter med några meters mellanrum på gräsmattan – en gråstrimmig, en siames, en tjock bondkatt och en fluffig persermix. De slåss inte. De bara sitter där och stirrar på varandra i tystnad, som ett hemligt råd som fattar beslut om stadsdelens framtid.
Del 4: Gemenskapen och ”Katt-appen”
Det som verkligen cementerar Tunabackar som det katttätaste området är människorna som bor där. Det finns en outtalad regel i stadsdelen: en katt i nöd är allas ansvar.
Om en katt råkar smita in i fel trappuppgång och blir strandsatt på tredje våningen dröjer det inte länge förrän en lapp sitter uppe i porten, eller ett inlägg skapas i den lokala Facebookgruppen för Tunabackarbor. ”Den här sötnosen sitter i port 12B och verkar vilja gå hem, känner någon igen hen?”.
Under kalla vinterdagar är det inte ovanligt att se små isolerade katthus i frigolit utställda under balkongerna, byggda av omtänksamma grannar så att områdets utekatter kan värma tassarna. När sommarsemestrarna kommer förvandlas Tunabackar till ett gigantiskt nätverk av kattvakter. Grannar går kors och tvärs mellan lägenheterna för att mata, rensa lådor och gosa.
Epilog: En stadsdel med själ
Tunabackar fortsätter att dessutom att hela tiden bli förändrad. Generationer av Uppsalabor har flyttat in och ut. Studenter har pluggat färdigt i sina ettor, barnfamiljer har vuxit ur sina treor och flyttat vidare. Men arkitekturen står kvar – de trygga gårdarna, det varma teglet och de gröna träden.
Och så länge Tunabackar ser ut som det gör, kommer morrhåren att fortsätta vibrera i buskarna. För i en värld som blir allt mer stressig och digital, påminner Tunabackars katter oss om det goda livet: att ta en paus i solen, att hålla koll på sitt revir och att alltid veta vägen hem längs en kattrappa i trä.
2 svar på ”Katt tätaste området i Uppsala Tunabackar”