I går talade jag i telefon med en person och kom på mig själv hur skrytsam jag var.
Ju mer personen i telefon berömde mig desto mer skröt jag om hur duktig jag var på att göra en viss maträtt. Denna maträtt tar två dagar att laga. När jag väl tog av locket andra dagen för att se min konstnärliga maträtt såg jag att den var helt bränd och förstörd. Jag hade dött om personen i telefon såg hur misslyckad jag var. Tur att personen bor i Stockholm och inte ville komma över för att äta med mig. Jag måste sakta ner och dra i handbromsen nästa gång jag får för mig att skryta om vad jag kan och inte kan. Enligt mig själv så kan jag allt. Jag känner mig nu lite som Kalle Anka i snobbar som jobbar där han skröt för en gammal klasskompis att han var stenrik och tänkte slänga sin bil i container för att han var så rik. Kompisen bad då att få behålla hans bil och då var Kalle tvungen att ge bort den fast att bilen tillhörde hans farbror Joakim von Anka.