Sophie J Brolin är en känd sångerska och modell hon har lidit i det tysta länge och nu talar hon ut och vädjar om att detta ska delas och spridas så mycket det går. Vi är tacksamma för all typ av spridning. Finns en knapp under detta inlägg där ni enkelt kan dela det på era olika sociala medier.
”Det är inte lätt när det är svårt”
En helg har gått sedan jag la upp mitt första inlägg och genom det stöd och engagemang jag fått så vet jag att det var rätt av mig att börja berätta. TACK alla ni!
Detta kan kännas som en stark text men efter jag börjat berätta om mitt och min familjs liv så har redan tre stycken tjejer hört av sig med samma erfarenhet från min ”far” men även också tjejer som idag sitter i samma situation och inte tror att det finns ett liv efter detta.
Tjejer- det finns ett liv efter detta! Under min uppväxt så kom det och gick många människor, både som arbetade på vår gård men även de vi träffade runt om i hästSverige genom tävlingar och träningar.
Mitt första inlägg var bara en liten scratch på ytan, det är nu dags att gå ännu djupare… Ber om ursäkt för en del starka händelser!
För cirka tre år sedan satt jag i rättegång mot J. Förstår ni känslan av att sitta i en rättssal, med mina syskon och mamma på ena sidan och på andra sidan min såkallade pappa. Bara den tanken är sjuk.
Det började med att J hotade att döda mamma, mina syskon och grannar. Han gick bärsärkagång och skar sönder däcken på mammas och grannarnas bilar. Han höll sig uppe hela nätterna och körde runt stupfull. Det hela blev för obehagligt och för riskabelt. Vi bestämde oss då för att berätta och anmäla detta till polisen.
Man kan bara säga ett ord för hur detta skötes ” KATASTROFALT”. Åklagaren vid namn Åke Olsson sa vid sitt första samtal till mammas advokat – ”det är väl bara en tokkärring som vill ha vårdnaden om sina barn”. Redan där la han grunden för hur detta skulle skötas. Vill bara upplysa om att det är samma åklagare som i somras lade ner anmälningarna mot den man som senare mördade en kvinna i hennes lägenhet. Ett fall som väckt stor uppmärksamhet i media.
De vägrade titta på bevismaterial som vi hade. Vi hade ett flertal filmer på när J slänger ner både mig och min bror i golvet, kallar oss för ord som inget barn, eller vuxen, för den delen ska behöva få höra. Jag hörde redan som åttaåring första gången att jag var en hora för att jag gick runt med en icakasse med mina gympakläder i.
Av ett stort antal åtalspunkter fanns det knappt något kvar alls. Åklagaren hade lagt ner det mesta. Han lät ett flertal brott preskriberas under utredningstiden, vissa struntade han i. Inte ens de personer som vi sagt kunde vittna ville han prata med. En av punkterna som var extra intressant var mammas bil, vars däck var sönderskurna. DNA hade visat att blodet var Js och en trasig kniv hade hittats bredvid bilen och tagit i beslag. Inte ens de kunde påvisa galningens brott.
Känslan av att vara så maktlösa är nog den värsta man kan känna. Där sitter vi alla och ser på hur Js advokat sitter och ljuger och bortförklarar fall efter fall. Tårarna rinner längst ner för kinderna när jag ser min 11-åriga syster berätta via film om när hon varit skräckslagen när han satt upp henne på galna unghästar och jagat runt henne med långpiskan och hon har kraschat genom hinder, eller den gången hon såg på när han slog hennes mamma och även henne.
Tänk att jag minns än idag, när mamma satt vid skrivbordet, höggravid och J pucklar på henne. Bredvid står min lillebror och skriker av rädsla och oro för sin mamma. Jag som elva år skriker då till J och ber honom att vara försiktig om mamma och den lilla bebisen i hennes mage. Han ber då mig att dra åt helvete och att mamma är en liten fitta som måste straffas. Det enda jag kunde göra var att bära iväg mig bror och sätta honom i tryggt förvar på övervåningen medan jag hör mammas skrik ifrån nedervåningen.
Vet ni vad det värsta var..?!
Det var när det satt en kvinna (MH) på Js sida i rättssalen och vittnande om att han är en sådan fantastisk familjefar och att så vitt hon vet så har vi barn en fin relation med vår far.
Den kvinnan hade jag aldrig träffat, vi visste inte ens vem hon var eller hur hon såg ut. Hur kan hon sitta och vittna om en sådan sak, när hon inte ens träffat oss?!
Det är detta som är det farliga med psykopater. De lyckas manipulera folk och få dem att tom vittna till deras fördel.
Jag vet såååå många personer idag som lyckats ta sig ur Js värld och se den med egna ögon. Vissa har behövt gå i terapi, vissa har försökt att förtränga det och andra har valt att prata om det. Tycker det är helt sjukt att en person kan lyckas få en annan att helt tappa verklighetsuppfattningen och agera åt honom. Det är som att man försätts i trans och att man behöver fly därifrån för att komma ur den.
Om man ska försöka se något positivt med det hela var det ju ändå att jag/vi fick möjlighet att berätta om de händelser som skadat oss mest och han var tvungen att både läsa och lyssna på det utan att avbryta eller skada oss.
En av de värsta händelserna som kommer följa mig resten av mitt liv och som jag minns i detalj och som att det precis hänt. Det är den dagen då jag och min syster S hade varit på Täby Galopp och tränat med två av våra galopphästar. Hur vi än försökte lyssna och lyda Js order så hade han bestämt sig för att vi gjorde fel och att vi var otacksamma snorungar, som behövde lära sig att veta hut. En sådan dag kunde bara sluta på ett sätt, nämligen bestraffning!
På kvällen när det lagt sig ett mörker över gården och de sista eleverna hade lämnat ridskolan var det dags.
Vi hade då varit inlåsta i ett x antal timmar i hästlastbilen. J kom då och hämtade oss. Vi hade verken ätit mat eller druckit sedan frukost. Han slängde då oss med ridkläder på i bubbelpoolen som stod på övervåningen. Han drog sedan ut oss på balkongen i mer än en kvart, där satt vi genomblöta i nästan 20 minusgrader. Den kvarten var nog den längsta i mitt liv. Jag tappade känseln i tårna, fingrarna och ansiktet stramade. Han tog sen in oss båda och gjorde om samma procedur. Denna gången gjorde det så ont så jag började göra mig beredd på att nu dör vi. Han släpade sedan in oss, jag kunde knappt stå upp och jag hade knappt någon känsel i kroppen. Men bestraffningen var inte över. Vi skulle då stå i givakt framför honom och minsta lilla ljud, rörelse eller tår skulle generera i en örfil. Hur mycket jag än försökte att inte skaka så var det omöjligt. Örfil på örfil kom och desto fler tårar rann ned längst kinden. Kändes som att denna kvällen aldrig skulle ta slut och den där bubbelpoolen ville jag inte röra sedan dess.
I nästa inlägg berättar jag hur det hela slutade…
