Jag älskar att drömma

Jag är en drömmande människa som inte alltid är närvarande i tragedier som alla andra människor kan vara. När en människa försöker väcka mig från min dröm så har jag väldigt svårt att förlåta personen. Jag blir påmind om varför jag inte gillar människan varje gång jag ser människan. Har jag en gång känt mig besviken på en människa så försvinner aldrig känslan hos mig. Jag har väldigt svårt att förlåta människor som gör mig illa när jag aldrig har gjort dem något. När man väl ger igen så minns inte förövaren att det var han/hon som startade allt från början.

Om man inte ger igen tror folk att det är okej att bete sig illa. Om man ger igen så ser de inte varför man ger igen, de tror bara att jag är en elak person.

Jag har aldrig behovet att kasta första stenen på någon människa. Jag har det inte i mig att samla på stenar för att kasta. Men när jag rycker undan mattan på folk går ingen säker för jag kan konsten att rycka smärtfritt.

Om jag nu lever i min egen lilla drömvärld varför ska det komma fram demoner till mig och väcka mig. Varför ska folk jämföra sig med mig eller varför ska vuxna människor jämföra mig med andra människor? Dog folk om de kunde låta mig få leva mitt liv i fred? Kan jag rå över att folk är mer engagerade i mitt liv än i sina egna? En människa som planerar att såra en eller jämföra mig med andra är ju för engagerad i mig och mitt liv. Om folk kunde lägga ned den energin till att skapa sig ett eget liv skulle vi få en bättre värld att leva i.

1 comment / Add your comment below

Kommentera