Mitt möte med kända Edward af Sillén

Här kommer hela intervjun med Edward af Sillén som är mannen bakom filmen medicinen med Helen Bergström.

edward-af-sillen-025-1024x542

Jag och min högra hand Emelie har intervjuat Edward af Sillén och nedan redogör jag hela intervjun som är renskriven av Emelie.

En gråmulen dag stod jag och Emelie utanför Uppsala stadsteater med barnvagnenVi hade bokat möte på stadsteatern för att träffa Edward af Sillén – en riktig solstråle visade det sig senare. Edward af Sillén är en man som gjort många saker bakom kulisserna, han har jobbat med både teater, musikaler och shower, som både manusförfattare och regissör. Jag var nyfiken på att höra hur Edward nått fram till den plats där han befinner sig idag.

edward af sillen 023

– Det har varit en ganska brokig resa. Det kanske alla säger som är i den här branschen, men eftersom att jag har rört mig i så många olika sammanhang så har den kanske blivit extra brokig. Jag har alltid velat jobba med underhållning. Det började med en stor förkärlek för skådespeleri på teater och film. Som 13-åring var det svårt att riktigt förstå att möjligheten fanns att bli manusförfattare, berättar Edward.

Edward af Sillén beskriver hur han som barn såg på skådespelare och tänkte att det var just detta han ville göra. Efter skådespelarutbildningen jobbade han i några år, trots en växande scenskräck – den slags ångest som kanske alla skådespelare kan få innan de går upp på scenen, men för honom försvann inte scenskräcken. Den fanns där hela tiden uppe på scenen.  I samband med att han arbetade med en pjäs som hette Geten tillsammans med Susanne Reuter och Mikael Nykvist, kom vändpunkten. Edward berättar; Jag tänkte, att fan, jag borde ju njuta utav det här, älska det här! Men det gjorde jag inte. Jag njöt mer av att vara bakom scenen och prata med de andra skådespelarna, och undersöka temat i föreställningen. Jag började skriva manus och sketcher. Bland annat arbetade jag med olika stand-up komiker. På krogshowen REA träffade jag Sissela Kyle som jag arbetat med mycket sedan dess. Och på den vägen är det.

edward af sillen 015

Det låter som om allt varit så lätt och flutit på så himla bra när du berättar om din resa! Har det verkligen varit så lätt?
-Det här är 12 år sedan nu, och då när jag blickar tillbaka så minns jag bara det lätta och roliga. Men det var verkligen jättetufft. Samtidigt minns jag glädjen att få komma in på REA som manusförfattare. Det var så stora namn och stora manusförfattare som arbetade där men jag fick också chansen att skriva sketcher. Jag kämpade jättemycket med de här sketcherna och i början var de inte tillräckligt bra. Men så lyckades en sketch komma med och den skulle framföras live på scenen. Jag stod längst bak i salongen och svettades och trodde att alla skulle bua. Men när sketchen gick igång och folk klappade händerna och skrattade – den känslan kommer jag aldrig att glömma! Det är väl som en drog nästan den känslan. Sedan dess har jag skrivit väldigt mycket för kvinnor: Petra Mede, Sissela Kyle, Susanne Reuter, Pia Johansson. Och Petra Mede blev min väg in till melodifestivalen!


Du har ju, tillsammans med en kollega, skrivit manus till filmen 
Medicinen som hade premiär den 29 augusti i årKan du berätta mer om dig och filmen, finns det någon koppling?
-Filmen bygger på en bok. Den handlar om att allting finns i oss, allt det vi behöver har vi alla tillgång till i oss själva. Vi måste bara få självförtroendet och tro att vi kan göra det.  Det är allt för mycket i vår värld idag utav negativitet och skepticism, tycker jag. Man säger hellre “nej, men det där går inte” än att säga ”yes, det där kan du göra, försök göra det!” Och jag ser hela mitt liv på det sättet för jag har ingen formell utbildning i att arbeta som manusförfattare, jag har inte gått någon manusutbildning. Jag har heller inte gått någon regiutbildning. Men jag har alltid velat få jobba med det här, velat få syssla med det här. Jag har läst på, jag har tittat, intresserat mig för och brunnit för detta, och på så sätt tagit mig dit, med andra ord trott på att jag kan göra det. Hade någon sagt till mig för 10 år sedan att du kommer att göra en film och medverka i Eurovision song contest, så hade jag aldrig trott på det. Men det har hänt och jag tror extremt mycket på hjärnans egen kraft så länge man matar den med självförtroende. Det finns inget mer destruktivt än folk som inte tror på en, för då gör man ju inte det själv heller.

edward af sillen 010

Jag blir lite nyfiken, kan du berätta om din barndom, för det låter som, och jag får känslan av, att du har både ett bra självförtroende och en bra självkänsla.
-Jag växte upp som ensamt barn, adopterad från Brasilien. Mina föräldrar och jag är väldigt tighta, och de har alltid stöttat mig i att göra det jag brinner för. Vi har alltid höjt varandras självförtroende.


Hur ställer du dig själv till adoption, är det något du skulle känna tänka dig i framtiden?

Jag är väldigt pro adoption. Mina föräldrar har alltid varit öppna med att jag är adopterad. Ibland när man träffar folk som inte kan så mycket om adoption så kan de uttrycka sig dumt, i stil med “De där som du bor hos, kan du prata med dem?”  Men, snälla rara, så funkar det inte alls! Att uppfostra någon är att vara en förälder. När min mamma ser mig i ögonen så ser hon sig själv, och jag pratar som min pappa. Jag är gay, och det innebär att adoption är något naturligt som jag kanske själv kommer att använda mig utav och då blir det något vackert, som en slags circle of life, tycker jag!


Hur var skolan för dig, vilken roll hade du?

– Jag hade rollen som roliga killen i skolan. Jag hade inte samma självförtroende då, som barn var jag inte tuff, jag var nog ganska töntig, lekte mycket för mig själv, läste mina böcker, såg mina teaterföreställningar. Humorn märkte jag tidigt var mitt vapen. Genom skämten fick jag vara med de tuffa killarna för de tyckte att jag var rolig. Jag var inte cool och jag hade inte en flickvän, men jag fick de att skratta, så då fick jag hänga med dem. Jag gjorde min grej, men jag hade ändå väldigt kul i skolan.


Vad är det bästa med att skratta och skämta?

-Skrattet är den närmsta vägen mellan två människor, tror jag. Inget är så mäktigt som skrattet. Det upptäcker jag ofta när jag reser runt i världen själv. Jag älskar att resa själv. Man kan befinna sig i en annan kultur, helt ensam, omringad av främlingar. Och så plötsligt händer något lustigt, något oväntat. Man börjar skratta, och så märker man hur någon annan också skrattar. Och så plötsligt står man där och skrattar tillsammans. Den gemenskapen man får med den personen, där och då, är magisk. Vi båda upplever någonting, tillsammans, just nu. Spelar ingen roll hur trivialt det må vara, skrattet är närmsta vägen mellan två människor. Jag tror att humor och vänlighet är den starkaste kraft som finns. Den filosofin lever jag mitt liv efter.

1 comment / Add your comment below

Kommentera